Min bästa vän är min kamera.
När jag borstar tänderna springer jag alltid runt  som ett tok.
När jag lagar mat så kan jag inte låta bli att tjuv smaka.
Jag är rädd för allt.
Den värsta känslan är att inte känna sig tillräcklig.
Den bästa känslan är att vara kär.
Jag är bäst på att, nej jag kan inte säga att jag är bäst på något.
Jag är sämst på att träna, är alldeles för lat.
Jag kommer alltid vara lite smått galen.
Jag lyssnar på härliga goa låtar helst ballader.
Jag pratar med mamma och mormor.
Jag tycker om dig.
Kärlek är det bästa som finns.
I somras levde jag livet.
Sist jag grät var när min pojke sa något gulligt.
När jag vill tänka pillar jag mig i håret.
När jag bakar så bakar jag alltid något så man kan slicka ur bunken.

Innan jag går och lägger mig messar jag alltid, det slutar med att jag somnar med mobilen i famnen.
Just nu tänker jag på min Stefan.
Bebisar är så söta.
Idag har jag lekt foto modell.
Ikväll ska jag sova.
Imorgon kommer jag prata med massa politiker.
Jag vill verkligen träffa min Stefan nu.
Om jag var ett djur skulle jag vara en hare, är lika rädd som en.
Min mobiltelefon är en skruttig samsung touch.
När jag vaknar på morgonen kollar jag genast mobilen.

| Weheartit.com |

Det var kallt ute. En kall kår gick efter ryggraden och det såg du. Hela jag huttrade av kyla, du var snabb med att hålla om mig. Du frös också och värmde dina händer i mina stora jack fickor. Vi gick där med tre andra pojkar som sprang runt omkring oss hela tiden. Vi var på väg till ica där några skulle köpa lusse bullar till nationella provet vi skulle ha på skolan. Jag skulle inte ha något det skulle inte du heller men vi följde med ändå.

Vi sprang där lite väl galna. Jag kröp in i din jacka. Där är det alltid varmt och skönt. Det är nog det mysigaste jag vet att gosa i din stora jacka. Det var då det hände. En pojke puttade till oss och vi flög som två vantar ner i ett ganska så djupt dike. Vi skrattade, jag kunde inte sluta skratta.

Sånt här händer bara dig och mig. Det tog ett långt tag innan vi stod på benen igen och slirade oss upp ur det hala diket. Blöta men glada. Du var snabb med att säga förlåt, och så skrattade du. Det var väl ändå inte ditt fel. Du ska inte säga förlåt.

Resten av dagen fick jag gå med blöta sockar men inte var jag mindre glad för det.

Jag har nu kommit fram till att jag ska varken välja antingen eller, jag ska prioritera alla. Jag vill vara med vänner och pojkvän. det ska vi klara tillsammans!

” ingen människa förtjänar dina tåtar, och de som förtjänar dem får inte dig att gråta ”

” Don't wait for the perfect moment, take the moment and make it perfect”

” Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över/ Hamlet ”

” Errare humanum est= det är mänskligt att fela ”

” Everyone's a star that deserves the right to tinkle ”

"You were born an original. Don't die a copy"

"LEARN from yesterday, LIVE for today, HOPE for tomorrow"

| Bilderna fotade jag i morse och då hade det bara snöat pytte lite |

Snö.

Från himlen ramlar stora lapp handskar, det vräker verkligen ner. Fönstren är täckta med snö, bilarna är tänkta med snö. För att alls se vägen måste man slå av hel ljusen på bilen. Två decimeter ny härlig snö har just landat på våran gård. Herre gud vilka jul känslor jag har, magen pirrar av jul längtan.

Man hör skotrar surra i skogen bakom vårt röda hus. Snön tränger in i skaften på mina nya kängor. Håret blir alldeles vitt bara man sticker ut huvudet genom ytter dörren. Barnen har tagit fram skidorna och nu är det vinter på riktigt!

Sjukhuset.

Varje gång jag kommer in innan för dörrarna på den där byggnaden påminns jag om hur det än gång var. Hur jag levde, hur jag mådde. Det luktar sjukdommar, man blir nästan sjuk bara av att känna den lukten. Innanför dom där betong väggarna blir man rastlös, deppig och allmänt trött. Men utan dom där himla byggnaderna skulle hela värden dö ut. Vi behöver dom.

Tänk att för inte allt för länge sedan var jag där väldigt ofta, ibland en två gånger i veckan ibland mindre. Ibland tvingade dom mig dit och ibland orkade jag inte ens säga emot, jag följde med utan att protestera. För så där som jag hade det kunde jag ju inte ha det. Dagarna tillbringade jag i sängen i mitt mörka rum eller i soffhörnet. Jag såg på film hela dagarna och försökte drömma mig bort till en värld som var enkel med hjälp av alla romantiska fina filmer. Men det gick inte speciellt bra. Verkligheten var verklighet och den var jag tvungen att göra något åt. Men vad var det för fel ? Jag ska inte behöva ha så ont som jag hade. Tid tog det, Vi var till doktor efter doktor och den ena sa si och den andra så. Men tillslut kom vi till en doktor, en tjej som sa varför har dom inte kollat det här innan. Jag tror att det är det som är felet. Jag skickades till stora sjukhuset.

Jag och mamma åkte iväg tidigt en morgon. Jag ville inte! jag var räddare än räddast. Jag minns hur jag planerade att rymma från rummet på sjukhuset där jag låg, jag planerade att jag skulle hoppa ut från fönstret. Det vet ingen men det gjorde jag. Jag hoppade så klart aldrig men jag ville. Jag fick ta p mig sånadär gröna konstiga kläder också rullade dom mig till ett annat rum, där dom stoppade en kanyl i min hand och gav mig lugnande. Jag minns än idag hur jag sa till mamma att sån här medicin vill jag alltid ha, jag vill alltid känna så här. För då var inte allt pest och pina, jag kände mig gladare, lugnare. Strax efter det blev det svart.

När jag tillslut vaknade satte jag mig direkt upp. Jag ville där ifrån men doktorn sa åt mig att ligga still, annars börjar jag må illa. Jag kände hur det sved till i halsen. Dom hade gjort gastroskopi, Dom har en slang som dom sticker ner i halsen och ändå ner i magsäcken och tar prover. Kollar om allt är som det ska. Och det var det inte ...

Senare fick jag diagnosen Magsår/Magkattar

Men tyvärr tog allt inte slut där ...