Det finns en väldigt snäll och fin tjej från Norrbotten här bakom datorskärmen. Julia heter hon och det är jag. Jag är en tjej som föddes den 7 April 1995, är inte så lång, har fräknar över halva kroppen och har rött hår. Jag har alltid varit lite krånglig och tagit jobba vägar, ändå sedan jag var liten. Föddes med akut kejsarsnitt på grund av att jag slutade andas, nagelsträngen hade lindats runt min hals. Sedan dess har jag alltid ställt till med lite bekymmer då och då.

Jag är väldigt omtänksam och tycker att fördomar och skitsnack är det värsta som finns. Det insåg jag tidigt på mellanstadiet, då dom andra kanske inte alltid vad så snäll med en i klassen stöttade jag hon och försökte hjälpa henne för att jag såg att hon inte mådde bra och inte hade det så lätt. Jag ville hjälpa hon så mycket att jag la all skuld på mig själv, när det hände något och detta ledde till att jag blev svagare och svagare. En massa konstigt hände och jag hamnade på botten av stegen. Där man absolut inte vill vara, man finner inga anledningar till livet och heller inte någon mening med att ta tag i saker.

Men jag har kämpat, dag ut och dag in. Med hjälp av familj och nära och kära, utan deras oerhörda stöd och hjälp hade jag absolut inte varit där jag är idag. Jag är på väg upp för stegen även fast jag inte är ända uppe ännu så är jag en lång bit på vägen. Jag har insett att ” inget ont kommer utan något gott ” och att livet är inte lätt. Man måste ta ett steg i taget och låta det ta den tid det tar, annars kommer man aldrig att bli frisk igen eller komma tillbaka till verkliga livet igen.

Nu är jag mig själv och har insett att man ska vara sig själv, livet bli så tråkigt om man försöker vara någon annan som man egentligen inte är. Någon med en yta kall som is! Bara för att någon säger att det och det är super fult så struntar jag inte i att bära det. Jag bär istället upp det med stolthet och skiter i vad dom andra säger. Det finns alldeles för mycket tankar och bilder av hur du ska vara ? hur jag ska vara ? men jag struntar fullständigt i det. Jag är jag och jag tänker inte ändra på mig.

Jag föddes i en väldigt varmhjärtad och underbar familj. Mina föräldrar har varit hemma med mig under min uppväxt så mycket som det bara gick, jag har fått vara med pappa och byggt sedan jag var så lite så jag inte kunde gå. Jag har alltid fått känna mig väldigt älskad! Har varit med överallt och har sluppit sitta på dagis från tidig morgon till sen kväll, dag ut och dag in. Vilket jag är väldigt tacksam för, för jag tycker att det är hemskt att barnen får vara på dagis när föräldrarna till och med är lediga. Varför finns dagis egentligen ?! För att föräldrarna ska kunna jobba och ha barn samtidigt inte för att man ska kunna vara hemma och lata medan barnen är på dagis. Dessa värderingar har jag nog ärvt av mina föräldrar, speciellt av min mamma som är dagisfröken och tycker att det finns väldigt många barn som är alldeles för ofta på dagis.

Jag älskar att hålla ordningen och min kreativa ådra använder jag mer än ofta. Jag har en farmor som hela sitt liv har älskat att sy vilket har lett till att pappa har sytt mycket och även min mamma i hennes yngre dagar, jag fick för första gången i mitt liv sitta vid en symaskin redan vid tidig ålder. Det finns något där i ryggmärgen som bara drar mig till symaskinen och när jag inte syr, fotar jag mycket och bloggar.

Försöker inspirerar andra tjejer i min ålder att våga vara sig själv och skita i vad andra tycker! även till att kämpa och att vi är precis lika bra som pojkar är. Och långt bak i huvudet har jag någon dröm om att jag ska kunna hjälpa tjejer runt om i världen som har det jobbigt, för det är inte lätt att vara ung!

Uppdatering - Du som skrivit den första kommentaren har inte riktigt läst texten. Jag frågar varför dagis finns och sedan står det jo för att föräldrarna ska kunna jobba samtidigt som man ha barn. Jag har alltså inget emot dagis jag är emot att ha barn på dagis medan man själv är hemma och gör annat. För det är inte det som är meningen med dagis!